Jag är naiv, jag vet.

Det är något speciellt att prata och diskutera med någon som är på exakt samma nivå som en själv. Igår kom Yanira till mig och vi började snacka om invandring, svält i afrika och hur jävla mycket ont det finns i världen.. Just nu jobbar både hon och jag med invandrar barn och det känns som vi känner precis likadant. Jag känner att jag vill rädda alla som mår dåligt, jag vill ta med barnen hem och bara ge dom massa kärlek och allt som jag hade när jag var liten. Jag vet att det är omöjligt, jag kan inte rädda dom här barnen som jag jobbar med, jag kan inte radera det som dom varit med om, jag kan inte ta med dom hem... På något sätt måste både jag och Yanira sätta upp en mur runt oss själva, jag tror att vi båda är alldeles för känslomässiga och det kommer tillslut bara få oss att må dåligt när vi märker att våra mål inte går att uppfylla.

Jag vet att jag inte kan rädda hela världen, men på något sätt tror jag att jag kan rädda någon. Jag vet att många säkert skrattar åt hur naiv jag faktiskt är men jag tror att det får mig att vilja bevisa ännu mer för alla att man faktiskt kan hjälpa på andra sätt än att skänka pengar till en välgörenhetsorganisation, vilket jag tror i sin del är bortkastade pengar! Många frågar mig varför jag åkte till Ghana och varför jag betalade så mycket pengar för att åka och arbete utan att få betalt. Jag kan ärligt inte svara på frågan varför jag vill hjälpa andra, det är väl något som bara har vuxit fram under åren. Självklart kan jag inte rymma från faktumet att det faktiskt känns bra för samvetet att hjälpa någon annan, men jag hoppas att folk inte är så trångsynta och ser hjälparbete som något slags sätt att visa andra hur duktig och osjälvisk man är, så är inte fallet.