I torsdags var det dags att sätta sig i stolen och göra ett minne för livet. I och för sig finns mitt minne av pappa i mitt hjärta men på något sätt så vill jag visa alla andra hur mycket han betyder för mig. Pappa dog av cancer 2003 och det förändrade hela mitt liv, jag skulle förmodligen inte varit samma person idag och pappa fortfarande levat, vilket kanske både är positivt och negativt? Jag skulle absolut inte ha samma livssyn och jag skulle definitivt inte vara så tankespridd som jag faktiskt är. Men på något sätt så tror jag att man blir en starkare och mer "mognare" person om man varit med om något riktigt fruktansvärt. Nu låter det kanske som jag är väldigt självgod men missförstå mig rätt, jag pratar generellt, alla som förlorat någon närstående börjar självfallet fundera på livet och dess orättvisor och får hantera känslor som man aldrig annars behöver känna. Alla människor hanterar sin sorg olika, vissa struntar i allt och super skallen av sig, vissa stänger in sig i ett hörn och vissa pratar om det mer än allt annat. Men hur man än hanterar det så tror jag att man stärks som person!
Som sagt i trosdags var det som allt hände. Jag åkte in till Borås efter jobbet och kände mig inte speciellt nervös, det var drop-in tid och jag hade en känsla av att det skulle vara helt smockat med folk. Vi kom dit och fick tid om 2 timmar, vi gick till stan och drack kaffe, väldigt sakta. Nervositeten började krypa lite i kroppen men när jag väl satt där i stolen så kändes det så rätt! Det tog ca. 10 min, knappt det, det gjorde ont, men ändå inte.. det går inte att beskriva. Jag blev i alla fall hur nöjd som helst och nu kan jag visa hela världen att jag hade världens bästa pappa och även fast han inte finns längre så älskar jag honom mest av allt i hela universum :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar