Att se ett litet barn bli sparkad i magen av sin egen bror var inte det värsta. Det värsta var att om ingen hade sett det, hade ingen någonsin fått veta något. Pojken hade tårar i ögonen, men visade inte en min, han sa inte ett ord. Detta var förmodligen inte första gången och förmodligen inte sista heller. Maktlösheten har aldrig vart så påtaglig som i torsdags eftermiddag då händelsen inträffade, och frustrationen i mig kokade. Han skulle precis gå hem, brodern skulle följa honom.. Jag önskar jag kunde tagit med honom hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar