Jag var alltid glad att vakna dom där söndagarna när pappa låg nere i sängen och väntade på att vi skulle komma in med en present och ett tänt ljus. Varje gång hoppade jag och sara upp i sängen och la oss bredvid honom på varsin sida, han klappade oss på huvudet och sa hur mycket han älskade oss. Det var aldrig så mycket mer än så, dagen fortsatte som vanligt, men den stunden på morgonen var magisk. Kanske hade jag inte tyckt så om jag fortfarande hade vaknat på dom där söndagarna och sprungit ner till pappa, men nu när han inte finns där längre så kan jag inte annat än att minnas farsdag som någonting magiskt.
Jag slutade fira farsdag när han försvann vad fanns det för mening? Idag är en helt vanlig söndag som alla andra söndagar, det finns ingenting att fira bara nått magiskt att minnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar